Idag var jag på min mors akvarellutställning och minglade runt bland en väldigt intressant skara individer.
Lokalen var nämligen fylld till bredden av bland annat; medelålderstanter med grava klimakteriebesvär, lönnfeta lattemorsor med ett extremt stort behov av att hävda sig om sina osnutna ungjävlars eskapader på dagis, samt, en stor skara konstfacks hipsters som spenderade avsevärt mycket tid på att skryta om sina "trendiga" manchesterbrallor och vintageskjortor.
Samtidigt som de meningslösa skrytet forsade ur allas munnar åmade dom sig framför tavlorna likt ett synkroniserat simlag. Scenen som spelades upp framför mig påminde om ett gäng med kåta lemurer jag sett på zoo en gång när jag var liten.
Kanske det var så att alla dessa säregna människor, precis som lemurerna, bara försökte att attrahera en partner? Försökte visa att dom inte bara var kulturella utan även tillgängliga för samlag? Eller hade dom faktiskt något problem med ändtarmen som dom frenetiskt försökte gnugga bort mot väggen?
Jag vet inte, eller så kanske det bara var den alkoholfria cidern som gungade sådär behagligt lätt och hypnotiskt i plastmuggarna och det ständiga kraset från alla salta pinnar som fick alla i den trånga lilla lokalen att bete sig som.. svenskar.
Varför det inte finns en serie på Discovery om hur konstiga vi svenskar kan vara ibland förblir ett mysterium för mig, jag finner oss minst lika fascinerande som en självlysande termitstack i Afrika.
